Naddiec.blogg.se

Det är nu, klockan halv 2 när vännerna går hem som verkligheten kommer ifatt en på riktigt. Jag har alltid avskytt att ta farväl av folk. Det ligger inte i min natur att säga hej då eftersom jag vet att saknaden kommer bli nästintill olidlig. Som person behöver jag närhet och känna mig älskad. På många sätt är jag självständig men allra helst trivs jag i sällskap med dem jag tycker om. Nu när jag ska flytta till en helt främmande stad vet jag att denna känslan inte kommer infinna sig på månader. Jag kommer känna mig vilsen, mer vilsen än jag någonsin har gjort i mitt liv. Det kommer kännas läskigt att gå av flygplaten, på andra sidan jorden och inte veta vad framtiden har att erbjuda mig. Ändå känns det bra att jag åtminstone vet att detta är mitt beslut. Ödet ligger i mina händer och det är enbart jag som kan se till att denna resa blir lärorik, på både ett bra och ibland ett mindre bra sätt. Vi alla lär oss olika och jag vet att jag kommer begå misstag. Kanske ett riktigt stort än, men precis som alltid lär jag mig av mina misstag. Jag kommer längta hem till mina föräldrar, mina vänner och helt enkelt min vardag hemma i Sverige. Men samtidigt vet jag att denna resa är vad som krävs för att jag som person ska växa på allvar. Mitt liv här i Sverige har på senaste åren gått i ett ohälsosamt mönster. Jag har inte mått bra av ett par anledningar och för att jag ska hitta mig själv behöver jag komma bort från det bekanta. Jag behöver bli bästa kompis med mig själv och lära mig att stå på egna ben. Detta är min chans i livet att connecta med mig själv på en nivå som jag vet är nödvändig för min fortsatta tid här på jorden och enbart jag kan ordna det för mig själv.

 

Som jag har skrivit förut är jag frukansvärt tacksam för allt jag har upplevt i Sverige. Alla dessa människor som jag har mött på min väg, varje individ som har gjort skillnad. Jag tror inte riktigt ni förstår hur värdefulla ni är för mig. Ni har gjort mig till den jag är idag och någon som jag själv är stolt över. Jag är stolt över mig själv, vad jag har uppnått i livet hittils. Dock är jag inte nöjd, jag är medveten om att det är en lång väg att vandra men jag tänker ej ge upp. Nej, detta är enbart början på något fantastisk. Denna resa är en möjlighet för mig att göra det jag brinner för, nämligen spela vattenpolo. Jag kommer träna så mycket som det enbart är möjligt. Det kommer vara en fysisk men även en mental påfrestning. Jag kommer behöva behärska ett nytt språk. Med det kommer andra saker också. Exempelvis behöver jag lära mig uttrycka mig ordentligt på engelska. Jag måste våga vara den jag är och stå för mina åsikter även om det inte alltid är lätt i en ny miljö. Rädslan kan vara något positivt. Det kan bli en drivkraft som driver mig till att öppna upp mig och verkligen bemöta livets alla utmaningar. En vän till mig sa en gång att jag hade väldigt lätt för att knyta ann till nya människor. Kanske är det precis som så. Förhoppningvis blir det inte svårt för mig att skapa mig ett nytt liv på andra sidan jorden men samtidigt tänker jag inte ta något för givet. Jag kan enbart hoppas att jag bemöts med öppna armar, annars kommer jag åtminstone komma dit med en ödmjuk inställning och en stor nyfikenhet. För det är exakt den känslan som rör sig i min kropp just nu. Jag är så extremt nyfiken och exalterad över att påbörja mitt liv där. Inte mitt nya liv, men ett parallelt liv med mitt fantastiska liv här hemma i Sverige.