Naddiec.blogg.se

Känner en sådan tacksamhet gentemot det livet jag har levt i Sverige. Mina fantastiska 19 år, blandade av alla möjliga känslor. Kärlek, glädje, sorg, rädsla, förtvivlan, nyfikenhet. Det har helt enkelt varit underbart från början till slut. Det är med blandad sorg och kärlek i mitt hjärta som jag ser tillbaka  på allting som har hänt där. Staden som har format mig till den jag är idag. Alla fina människor jag har mött genom åren och alla minnen jag har skapat. Linköping är oförglömlig och vart jag en hamnar efter detta kommer Linkan ligga mig nära hjärtat. Det tär hårt på mig när jag säger högt att jag inte kommer kalla Linköping mitt hem längre. Även om det på sätt och vis alltid kommer leva kvar i mitt hjärta, liksom de människorna där och alla minnen som har skapats där. Jag kommer bära med mig er varje dag, för resten av mitt liv. För alla har varit viktiga på sitt sätt. Ni kanske inte tror eller förstår det själva men vore det inte för er, skulle jag inte vara den jag är stolt över idag. Jag är stolt över mig själv pga en positiva inverkan 

 Mycket handlar om rädsla. Jag är rädd för att låta minnen vara enbart minnen när det i själva verket inte är något fel med det. Livet handlar om att ta sig framåt och inte stå och trampa på ett och samma ställe. Att bo kvar i staden där jag föddes vore för mig att stanna på ruta ett och varför göra det när det finns mycket annat att se? Hela världen ligger framför mina fötter och väntar på mig. Min resa till Australien kommer vara första steget. Där kommer min dröm väckas till liv på riktigt och efter det vet jag inte vad som väntar. Men jag är redo, jösses vad jag är redo för att ta mig ann livet på riktigt. 

Och till er, mina vänner. Till er vill jag säga detta: