Wow vad jag trivs här. Det är nästan löjligt hur bra allting har blivit. Jag har ett lag att spela med, jag bor superbra, Anna och hennes underbara barn är här. Jag börjar sakta men säkert lära känna staden och förstå mig på hur allting fungerar. Eftersom allt i princip är annorlunda i jämförelse med Sverige känns det som att lära sig gå igen. Allting är nytt och spännande men samtidigt vågar jag fråga om hjälp. Jag frågar om jag inte vet vart jag ska eller om det bara är något allmänt jag undrar. Generellt känner jag att jag har blivit öppnare mot främlingar om man kan säga så. Jag vågar fråga folk på tramen om jag är på väg rätt. Jag vågar prata med polisen, byggarbetare; you name it. Jag har alltid haft svårt att prata med äldre person, aka vuxna, men nu har det verkligen blivit enklare. Antagligen för att jag behöver göra det för att överleva här haha.
Idag känner jag i alla fall att jag inte ser en hemfärd på ett tag. Eventuellt att jag åker hem till Sverige i april men sedan kommer jag komma tillbaka hit. Det är här jag vill bo, i alla fall där jag befinner mig i livet. Jag ha tröttnat på Sverige och jag känner ingen anledning till att komma tillbaka. Livet ligger framför mina fötter och jag måste enbart våga ta steget. Enbart genom att åka hit tog jag ett myrsteg men det är fortfarande en lång väg att gå och jag är R-E-D-O.
Hemlängtan finns inte. Kanske kommer det smygandes men eftersom mina föräldrar troligtvis kommer hit i december eller januari går det inte riktigt någon nöd på mig. Jag gillar det för mycket här för att tänka på hemma. Detta är mitt hem nu och nu måste jag fokusera mig på att bygga ett liv här, utan distraktioner.
Lite efter träning mat
