Naddiec.blogg.se

Min civilstatus de senaste sju månaderna har varit skapligt oklar. Jag har träffat Axel sedan januari men vi har aldrig gjort det officiellt. Varför vet jag inte, vi klickar verkligen som personer men jag antar att det har att göra med min rädsla för att bli lämnad. Jag är inte den som klarar att gå in i en relation, leva i den relationen ett bra tag, skapa mig rutiner, börja älska personen och sedan bli lämnad.  Det har skett två gånger och båda gångerna kändes det som att en bit av mitt hjärta försvann. Smärtan var olidlig och jag såg knappt en utväg. Jag kunde inte förstå hur jag skulle bygga upp mitt liv, utan dem i mitt liv. Nu när jag tittar tillbaka på det vet jag att jag har klarat mig, men rädslan för att det skall ske igen lever kvar. Det gör för ont för mig att genomlida det igen. Då är jag hellre på egen hand, icke-kapabel till att älska ordentligt. Eller åtminstone inte älska någon fullt ut, inte ens så mycket som denne person förtjänar. Jag önskar att jag kunde, att jag kunde ge honom det han förtjänade och ville, men mitt hjärta är fortfarande krossat och inte redo för att läkas. Ändå vet jag att jag skulle vara lycklig med honom. Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara det? Varför måste jag förstöra det enda som är bra?

 

Under många månader har jag trippat på tå, rädd för att våga känna något. Trots att vi har umgåtts väldigt mycket har jag nog inte erkänt för mig själv hur mycket jag egentigen tycker om honom. Sist jag erkände för mig själv att jag tyckte om någon gick det inte bra. När jag kom på mig själv med att faktiskt tycka om honom på riktigt gjorde jag det motsatta till det som man skall göra, jag tryckte bort honom. Min rädsla för att bli sårad är större än min längtan efter att bli omtyckt, på riktigt. Jag önskar att det inte vore så. Jag önskar att jag vågade släppa på garden och tillåta mig själv att känna. Men det ringer en varningsklocka i mitt huvud och den får mig att agera. Den driver mig till att söka mig bort, när jag egentligen har något bra framför min näsa. 

 

Kanske har det att göra med att jag inte kan tillåta mig själv att vara 100% lycklig. Jag är på sätt och vis en självständig människa samtidigt som jag i princip livnär mig på närhet. Det finns många nyanser och ibland är den ena mycket tydligare än den andra. Som tex idag, när jag träffar Axel och han säger att jag måste välja. Då borde det självklara valet vara att välja honom, alla dagar i veckan. Men eftersom jag vet vem jag är och vad jag går för är jag rädd för att såra honom. Även om han i mångt och mycket vet vad jag går för, förstår jag inte hur han kan välja mig sådär. Efter allt vi har gått igenom, alla oroligheter och knasiga beslut. Efter allt velande förstår jag inte hur han kan vilja att jag ska bli hans. Innerst inne är det nog vad jag vill, mer än något annat. Jag vill vara hans, det är bara det att en relation skrämmer mig. Jag blir skrämd av att dela mitt liv med någon annan. Tanken av att älska och att bli älskad skrämmer mig. En vacker dag önskar jag att kärleken vore enkel. Att det vore kristallklart, att jag skulle känna för första gången att detta är en person som kommer få mig att må bra och som jag kommer få att må bra. Tills vidare ska jag göra allt i min makt för att inte krossa några hjärtan eller få mitt hjärta krossat