Naddiec.blogg.se

Blev inspirerad av tömma mina tankar. Delvis för att jag kollade på Love Actually när My ringde och ville träffas. Vi satte oss utanför domkyrkan och lättade våra hjärtan. Det var en skön känsla och för mig är det utan tvekan det absolut bästa med en vänskap- att man kan få vara sig själv och känna vad man vill. 

Det är juletid och det är väl nu man ska vara ärlig. Julen är den tiden då flest hemligheter avslöjas och kommer upp till ytan. Julen ska även vara kärlekens tid. Samband där? Maybe. Jag tänker mycket på vänskap, relationer, kärlek, familjen, vattenpolon, framtiden, studier och Australien. Det som känns bra är garanterat framtiden, studier och Australien. Det andra nämnda känns som ett stort odefinierat kaos av känslor och situationer. Jag har inget grepp om vad som försiggår och så fort jag försöker klura ut något så kommer något annat upp. Jag är en felsökare men varför kan man aldrig känna sig 100 % tillfredsställd? Och när man väl är on top of the world, varför är man så bräcklig? Varför är det så lätt att såra den som är lyckligast i världen? Jo för att lycka har sin baksida. För att uppleva lycka behöver man ibland känna sorg. De går varandra hand i hand och just nu lever jag i regnet. Jag försöker förstå allting som pågår i mitt liv gällande relationer framförallt men jag hänger inte med för fem öre. Människor är komplicerade. Människor är dömande och oförstående. Människor vill såra en, varför? Varför vill man såra en annan människa så de mår fysiskt och mentalt dåligt? Hur ond är man inte då? 

Jag har lätt för att känna, gråta, skrika, leva om. Folk kallar mig "Drama Queen" och visst, jag kan ta den etiketten. För något som jag värdesätter här i livet är förmågan att känna och kunna uttrycka sig. Två nära killkompisar till mig hade väldigt svårt att uttrycka känslor och var rentav rädda för känslor. De sköt undan folk som de kom nära och fann problem där de egentligen inte fanns några. Ibland kändes det som att de gjorde allt för såra mig enbart för att de var rädda för att de var trygga med mig. En av dem sa: "jag tycker om dig mer än vad jag är trygg med". Det gjorde ont att höra men samtidigt förstod jag honom. Det är läskigt att ge bort en bit av sig själv. Man håller tummarna för att den lilla biten inte ska krossas men av egen erfarenhet så krossas man alltid tillslut. Bom crash och så har man givit bort en bit av sig själv till en människa man aldrig kommer prata mer med. Jag tänkte på det häromdagen och det kommer inte en dag då jag ångrar att jag har tyckt om någon, även människor idag som jag inte har en kontakt med eller som jag vet avskyr mig. Jag ångar inte min vänskap till er. Jag tycker säkert fortfarande om er som bara den- jag brukar inte vara den som släpper taget om något bra i första hand

Jag var ett bombnedslag för dem och det var ingen enkel match för dem. Det var många bråk, vissa nödvändiga men andra helt irrelevanta. Vi hatade varandra ibland, eller de hatade mig för att jag "brydde mig för mycket" men det har alltid varit min starka sidan. Förmågan att bry sig om människor som jag älskar. För att citera Nalle Puh: "some people care to much, I think it's called love".  Rent emotionellt var jag deras motsats men vi lärde varandra så mycket. De lärde sig att våga öppna sig för folk de verkligen lita på och jag lärde mig att lita på rätt människor. Nackdelen med att känna är att man känner för mycket och öppnar upp sig för lätt men idag tänker jag alltid efter en extra gång. "Vem är verkligen en äkta vän?" En gång fick jag nog och önskade att jag kunde stänga av mina känslor och "skita i allt". Min killkompis blev då förbannad på mig och undrade vad jag sysslade med. Jag frågade mig själv detsamma. Och därför valde jag att fortsätta bry mig, hur ont det än gjorde. 

Att kunna känna och våga visa det är det viktigaste för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit för att jag har älskat någon så mycket, varit så krossad och ledsen eller helt enkelt varit så förbannad lycklig. Jag har skrikit och gråtit i mina 19 år men aldrig en dag har jag ångrat att jag har visat för mycket. I alla mina nära relationer(de som har tagit slut) har jag varit den som har kämpat till sista kraft och andetag. Jag har varit hon som har kommit hem till folk och ringt på deras dörr för att be om ursäkt, jag har varit hon som har skrivit milslånga sms där jag förklarar hur mycket jag älskar någon. Jag  är stolt över det, jag är stolt över att jag vågar riskera allt i utbyte mot kärlek, vänskap eller ömhet. 

Fina älskade människor. Tryck inte bort känslor. Känslor är det mest värdefulla vi människor har. Det är mänskligt och det är underbart. Känslor är det bästa som finns. Visst, det kan göra förbannat ont ibland men när känslorna väl är på plats så är känslor utan tvekan det bästa som finns. Så fina ni, fortsätt känna. Fortsätt kämpa. Ge inte upp hoppet. Våga älska, våga tro, våga hoppas. Våga kasta dig handlöst utför stupet och hoppas på att någon fångar dig(annars gör jag det). Lita på din magkänsla, ta hand och respektera dina känslor och för Guds skull, låt dem ej gå till spillo. Känslor är värdefulla och växer inte på träd